Louise Meijer (M) har lämnat in två motioner. En om burka och niqab, och en om att små flickor inte ska bära hijab i förskolan.
I den första skriver hon att religionsfriheten ”inte innebär att varje religiöst motiverad handling ska vara tillåten i varje sammanhang”. I den andra att ”små flickor inte ska behöva lära sig att deras hår eller kropp behöver döljas”.
Jag håller med om en sak. Barn ska vara fria. Just därför har jag en liten fråga om antagandet som motionen bygger på.
Är alla flickor samma flicka?
För bland de små flickorna med slöja finns också hon som vill se ut som mamma. Eller någon annan älskad förebild. Den finaste människan i hela världen, i barnets ögon.
Flickan kanske inte ens har funderat på frågor om religion, förtryck eller religionsfrihet. Frågar du henne är det inte säkert att hon kan uttala orden. Hon kanske bara stod framför spegeln och kände sig som en prinsessa.
Hemma hos mig är det pojkarna som provar hijab. De drar pyjamaströjorna över sina små huvuden och går omkring som troll med alldeles för stora mössor. Ungefär som i Ronja Rövardotter.
Vafför gör di på detta viset?
Ja, det kan man undra.
Jag misstänker att de inte håller på att utforska kvinnans ställning i islam. De leker. De har sett sin mamma ha något på huvudet och vill också prova.
Det är inte säkert att en sjal på ett barns huvud betyder vad en vuxen tror att den betyder. Vilket innebär att vi plötsligt har en himla massa barn i debatten. Minst två är flickor. Den ena vill ta av sig sjalen. Den andra vill ha den på.
Och båda är små flickor med alldeles egna huvuden. Kanske är det just det som är problemet med frihet? Den är så besvärligt individuell.
Det hade varit mycket enklare om vi kunde bestämma på förhand vad som gör en människa fri. Gärna något som syns utanpå. Då slipper vi fråga. Vi kan bara titta, räkna och fylla i resultatet.
Slöja på. Minuspoäng.
Slöja av. Pluspoäng.
Fast om vi ska börja dela ut frihetspoäng behöver vi ett ordentligt system. Helst med en topplista. Vi kan kalla det Freedom Score™.
Jag hade faktiskt inte ens blivit förvånad om någon partiledare hade suttit i en TV-soffa och frågat vilken Freedom Score™ de andra har.
Hur fri är du?
Ja, alltså, jag —
SIFFRA TACK.
Det kanske finns en sån där app också. Fri som en fågel GO. Ursäkta, jag måste bara slinka in på flygplanet och fånga en frihetsfågel med mobilen. Ska gå sen.
Och ju fler fåglar man fångar desto friare blir man. Fler val. Fler möjligheter. Färre begränsningar. Fler dörrar som går att öppna.
Freedom Score™: 87420.
Snyggt.
Sedan kommer någon och säger att hon faktiskt inte vill gå genom alla dörrarna. Då blir det dålig stämning i appen. Men som vuxen muslim vill jag ibland avstå från saker som jag mycket väl hade kunnat välja. Inte för att samla ofrihetspoäng. Det hade varit en väldigt konstig religion. Men det finns något i islam som skaver ganska ordentligt mot idén att människans frihet måste öka varje gång en dörr öppnas.
Ibland är poängen nämligen att dörren ska vara stängd. Jag vill inte fånga frihetsfågeln. Jag kan göra en massa saker med min kropp, mina pengar, min tid och mina relationer som staten inte skulle hindra mig från att göra.
Men jag säger ändå nej.
Frivilligt.
Jag kan liksom vilja något och ändå inte lyda viljan. Då är det plötsligt inte lika självklart vem som är friast.
Personen som kan välja mellan trettiosju sorters prosecco kanske har fler val framför sig än personen som inte dricker. Absolut. Men om den ena inte kan föreställa sig en fredag utan alkohol och den andra lugnt kan gå förbi hela hyllan, då blir det lite svårt att avgöra friheten genom att räkna flaskor.
Samma sak gäller pengar. Status. Konsumtion. Bekräftelse. Ilska. Mat. Karriär. Likes. Allt det där som människan kan vilja ha väldigt mycket och sedan, på ett närmast imponerande sätt, börja kalla ett behov.
Eller lite modernare.
En current obsession.
Must-have.
Living rent free in my head.
Vi är ganska bra på det. Först vill vi ha något. Sedan vänjer vi oss vid det. Sedan blir vi irriterade om någon antyder att vi borde avstå. Och någonstans där har begäret hunnit byta namnskylt och börjat kalla sig frihet.
Det är där islam kommer in utan att fråga vad människan vill ha. Den frågar: Varför vill du ha det? Vad gör det med dig? Och ibland: Ska du verkligen?
Det blir ingen bra reklamslogan.
DISCIPLINE YOURSELF.
Betydligt sämre på tygkasse.
Men det finns en frihetsidé där också. Att inte varje impuls behöver bli en order. Att inte varje begär behöver förvandlas till en rättighet. Att kunna stå framför något man väldigt gärna vill ha och ändå säga: Nej tack. Inte idag. Inte så.
Inte för att någon polis står bredvid. Eller för att dörren är låst. Utan för att man själv anser att det finns något viktigare på andra sidan beslutet.
Sedan fortsätter man med sitt liv.
Jag får alltså inte högre Freedom Score™ för varje sak jag gör. Ibland tycker jag att själva friheten ligger i att låta bli. Det förstör hela appen. Jag vet.
Man springer runt halva dagen och samlar frihetsfåglar, och precis när man ska casha in kommer en imam och säger att den verkliga prestationen var att lämna fågeln ifred.
Riktigt kass spelmekanik.
Men om jag måste följa varje vilja som råkar dyka upp i mitt huvud är jag kanske väldigt fri från regler. Men jag är inte nödvändigtvis fri från mig själv.
Så, Louise.
Tillbaka till flickorna.
Den som tvingas bära slöja behöver bli lyssnad på. Att en annan flicka gärna vill bära sin gör inte hennes tvång mindre verkligt.
Men det fungerar åt andra hållet också. Att en flicka lever under tvång betyder inte att vi redan vet vad den andra vill. Det behöver vi faktiskt ta reda på.
Om en förälder vägrar lyssna på flickan som vill ta av sig sin, då har hennes vilja blivit överkörd. Och om staten förbjuder flickan som vill bära sin, då behöver vi också kunna fråga vad som hände med hennes vilja?
När den lilla flickan sedan har blivit en vuxen kvinna måste hon också få ge ett svar som någon annan ogillar.
Jag vill bära min sjal. Den ger mig ingen Freedom Score™. Inga poäng alls, faktiskt. Den är bara en dörr jag själv har valt att stänga.
Och nyckeln, Louise.
Den har jag i fickan.